det är ibland likt känslan av att inte finnas i denna värld. ljudet som upptar min vakna tid idag har, är och kommer att vara knattrandet från mina egna fingrar mot min mac. den är numera min närmaste vän. jag vill inte tänka tanken på hur livet skulle te sig utan just nu. inte just nu i alla fall. en annan gång. ett annat liv.

jag vet inte om jag ska vara glad eller bekymrad, lugn eller stressad. uppsatser, arbeten, politisk handbok, debattartikel, föreningsregistrering, lokalfixning, riksteatern-samtal m.m hänger över mig. ändå gör jag det inte. inte nu i alla fall. en annan gång.

jag borde nog ändå vara lite bekymrad över min egen slapp - och lathet. detta like har jag sällan skådat. femte dagen av de 6 första schemalagda skodagarna har jag varit någon annan stans. Mest fysiskt. men en dag rent psykiskt.

nu är jag så långt ifrån skolan att jag knappt kan utröna vilket. stockholm it is. och lite för skönt är det också tyvärr att vara här. för skönt och lugnt och trevligt för att ta första bästa tåg till min nya hemstad där min skola väntar på mig. och jag kan inte hjälpa det. inte nu. en annan gång kanske.

nu ska det skrivas. jag har alla förutsättningar; stor och varm lägenhet, förortstystnad, lugn och ordentlig pensionärsinredd 4:a med mat som står i kylen när jag blir hungrig, säng som är bäddad om jag blir trött, soffor att sitta i om jag vill sitta mjukt, stor teve om jag får sug, bredband all over som jag aldrig loggar ut ur. vad mer behövs för att plugga?! åsså spotify såklart. mitt musikaliska behovs räddning för tillfället.

så nä, nu har jag inte tid med trevligheter som detta längre. ut i verkligheten, tillbaka till den blåa soffa jag sitter nerbäddad i och fokus på de viktiga pappren som ligger framför mig och glor tillbaka. Go!