Det vimlar av folk i den stora våning jag hyr ett rum i när jag kommer hem från en konsert på Artisten (musik-och teaterhögskolan). Röda och gröna ljusgirlanger sträcker sig runt en spegel och en dörrkarm, tyg täcker de mest stökiga hörnen och ölflaskor och minglande kulturnissar står mest överallt. Det är fest.
Releasefest för Liras senaste nummer, med festivalbilagan. Det har spelats på flygeln (men först kom tydligen en pianostämmare från Stockholm) av stans duktigaste jazzpianister. Jam.
Nu står de utanför min dörr och snackar musik och jämför sina liv..
Det är faktiskt en väldigt skön känsla.
Denna man, Göteborgs mesta och bästa jazzpianist, står nu utanför min dörr..
Som när man var liten och huset var fullt av folk, man spelade, pratade och skrattade. Och själv, som boendes, fick man liksom göra precis som man ville. Det skönaste var att krypa till kojs och somna till de minglande och glada rösterna i mjukt sammelsurium. En känsla av trygghet.
Jag vet inte hur många gånger jag somnat på en konsert eller en pub som mamma och pappa spelat på och jag varit trött ett tag men de vill spela och prata så de bäddar ner mig under någon fårskinnsfäll på en soffa. Där kan man ligga och titta i taket och bara mysa av tanken på den minglande fest som pågår och folk är glada och har det bra.
Jag kan inte riktigt förklara det.. Men det är nåt visst med hemmafester som man själv inte anordnat. (arrangörs-freak som jag ju är).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar